GEIST har träffat Simon Stålenhag vars namn har spridit sig snabbt över internet den senaste tiden. Med en lysande teknik och ett fantastiskt koncept blandar han science–fiction med svensk landsbygd.

Det är en solig sensommardag i September. Vi har stämt möte med Simon i Observatorielunden i Stockholm. Väl där möts vi vid caféet och köper en bit mat. Sedan slår vi oss ner i ett soligt hörn och börjar prata.

Hur såg dina första kreativa steg ut?


– Min morfar var illustratör, han arbetade som reklamtecknare på Lantmännens riksförbunds reklamavdelning. Jag minns inte när jag identifierade mig som någon som ritade, men min morfar var på mig ganska tidigt. Han såg nog att jag hade potential till att bli duktig, han har sparat mycket teckningar som jag har gjort. Jag var i femårsåldern när folk omkring såg att jag var duktig för min ålder.
– I början var man ju lika dålig som alla andra, men min morfar höjde mig till skyarna och sade att jag var bättre än alla andra, skrattar han. Mina föräldrar höll aldrig på med sådant själva, men de har alltid stöttat mig väldigt mycket. Min bror och jag brukade sitta och teckna en hel del ihop och det såg mina föräldrar upp till.

Simons farfar jobbade som grafisk formgivare och intresset för kreativa yrken fanns i släkten.
– Sport och sådana aktiviteter fanns aldrig på kartan, det gjorde att jag skiljde mig lite från de andra när jag gick i skolan. Jag har aldrig känt någon press på mig att plugga, men mina föräldrar var ofta oerhört entusiastiska när jag visade min kreativa sida. De har alltid varit väldigt positiva, allt jag gjorde var bäst enligt dem. Jag tror att det är bra att få det stödet. Om ens föräldrar blir kritiska och agerar lärare kan det snarare hämma kreativiteten. Jag har aldrig känt mig pressad på något sätt, vilket är väldigt skönt, berättar han.

Simon beskriver bildlektionerna i grundskolan som ganska meningslösa.
– Det var ett sådant ämne som alla fick MVG i. Jag lärde mig aldrig något där, jag bara satt av lektionerna. Jag lärde mig allt hemma istället.

Efter grundskolan visade sig Simons kreativitet genom musiken. Han gick ett musikgymnasium och pluggade sedan vidare på en folkhögskola, även den med musikalisk inriktning. Men tecknandet fanns alltid kvar.
– Det var under gymnasiet jag började hitta min egna stil, jag började göra svensk science–fiction och liknande grejer. Då började jag förstå vilken atmosfär som jag gillade i mina egna bilder.

Han förklarar att intresset för både musiken och målandet har varit väldigt viktiga för hans utveckling.
– När man får motgångar är det bara att byta till det andra intresset. Då låtsas man att det är det man håller på med istället, säger han skämtsamt.
– Jag målade som mest när jag pluggade musik på folkis, och det var även då mitt intresse för tv–spelsmusik startade. Jag insåg att det var den sortens musik jag ville hålla på med. Eftersom det skiljde sig ganska mycket från kursen jag gick så jag fick lära mig själv även där.

Du är aktiv inom musik, konst och spelbranschen. Vad kallar du dig själv?


– Rastlös, säger han och skrattar. Jag tror att det är vanligt att man sysslar med många olika saker samtidigt. Det finns liksom inga hinder idag. Man kan lära sig allt själv, det handlar bara om att göra det. Att lägga ner tid. Sedan handlar det också om att förstå vad man har för begränsningar. Man kan inte bli bäst på allt.

Dina illustrationer ser ut att vara inspirerade av tv-spel, stämmer det?


– Nja, lite kanske. Jag spelade Doom när jag var yngre. Men det var inte förrän jag var i 23–årsåldern som jag började inspireras av Science–fiction–illustratörer. Fram till 2005 gjorde jag allt analogt, sen gick jag över till att göra det digitalt med min ritplatta.

Hur var det att jobba med spelutveckling, vad var din roll?


– Jag gjorde mycket concept art, men när man jobbar på mindre företag så sysslar man oftast med flera saker. Jag gjorde allt ifrån menyer till bakgrunder. I princip allt grafiskt förutom 3d. Jag gjorde även en del musik till olika projekt.

Spelet Ripple dot zero

Simon har, tillsammans med sin kompis Tommy Salomonsson, utvecklat Ripple Dot Zero, ett plattformsspel som har hämtat mycket inspiration från de gamla 8–bitarsspelen.
– Det är jag och min kompis Tommy Salomonsson som har utvecklat det under fem års tid, hela tiden vid sidan om andra projekt. Jag lärde känna Tommy genom hans bror som är min barndomskompis, men vi började inte umgås förrän vi började göra spel ihop. Han och min bror brukade anordna något de kallade för ”Coding Camp” på somrarna. Med andra ord satt de och kodade spel. Tommy behövde hjälp med grafik till ett projekt så jag åkte dit. Tanken var att spelet skulle bli klart på en vecka men det blev aldrig något. Istället fick jag haka på nya projekt och det var så det började.

Var det svårt att avsluta ett projekt som man har hållt på med så länge?


– Vi tyckte aldrig att det blev bra nog, så vi var nära att avliva det ett tag. Problemet var att idén vi hade från början skiljde sig så mycket från resultatet. Från början tänkte vi ha kortare banor som skulle gå på tid, men alla banor jag gjorde blev så stora. Då bestämde vi oss för att göra ett stort spel istället. Det som då saknades var innehåll, det kändes för tomt, så vi fortsatte jobba tills det fungerade bra nog för att släppa.

När jag skulle lägga musik till spelet lyssnade jag på Michael Jackson och tänkte att det vore häftigt om man hade soundet från den eran. Idén var från början att musiken skulle vara mer cool, men tillslut drog det mer åt äventyrshållet. Resultatet blev någon slags blandning av science–fiction och R’n’B.

Har du studerat något efter folkhögskoletiden?


– Jag pluggade speldesign på Futuregames, en YH–utbildning i Stockholm. Det var väldigt bra, man lärde sig mycket om branschen och alla kontakter jag har idag är från den tiden. Även om jag inte jobbar med just speldesign idag så har jag mycket nytta från det jag lärde mig på utbildningen.

Idag frilansar Simon på heltid och har på senaste tiden blivit mycket uppmärksammad för sina retrofuturistiska bilder. Detta har medfört att jobben har haglat in vilket har inneburit att han har varit tvungen att säga nej till en del.
– Mitt huvudsyfte med frilans är inte att tjäna pengar utan jag vill göra sådant som är roligt. Jag försöker hela tiden leva så billigt som möjligt så jag kan jobba så lite som möjligt med saker som är tråkiga. För mig är det ett livsval, jag kan leva som jag gör eftersom jag inte har barn eller en dyr lägenhet. Hade jag haft det hade det blivit svårare. Lärdomen är att det beror mycket på en själv och inte på om folk ringer eller inte. Om folk måste ringa för att man ska ha roligt, då har man ju ett tråkigt liv.

Simon har många bollar i luften men drömmer om att i framtiden kanske släppa en bok och få jobba mer med film.
–Jag har haft tankar om att göra en bok med bilderna jag har på min hemsida. Det är även filmregissörer som har hört av sig och sagt att de vill göra film av bilderna. Något sådant vore fantastiskt kul.

Vad tycker du är unikt med dina bilder?


– Jag vet inte, rent tekniskt är det inget speciellt. Eller jo kanske, jag jobbar väldigt traditionellt för att vara digitalt. Jag försöker alltid måla med penslar som känns så verkliga som möjligt i programmet jag jobbar i. Min utgångspunkt är att jag vill stöta på samma problem digitalt som man skulle fått analogt. Mycket av ens egen penselskrift kan försvinna när man jobbar i datorn och de som lyckas bevara den är oftast de bästa.
– När jag målar i Photoshop brukar jag först göra en palett som jag sedan plockar färg ur, det gör att man hela tiden får naturliga färger. Om man använder blandningslägen och liknande så kan man riskera att få en onaturlig färgrymd. Dock är inte målet att det ska se ut som verkligheten, målet är att det ska se ut som att en människa försöker måla av verkligheten. Det finns inga begränsningar digitalt och det kan göra att det dödar känslan.
– I mina bilder utgår jag väldigt mycket från foton jag har tagit själv. Då vet jag exakt hur platsen känns, luktar och ser ut. Fotografiet fungerar som en instruktion, jag kan se exakt hur blad formar sig och ser ut. Sedan kan jag därifrån göra min egen tolkning. Det är mycket svårare om man inte har varit där bilden togs, då får man ingen känsla av platsen. Jag tror att närvaron i mina bilder kommer från detaljerna.
– Det är en annan sak om man målar en plats där ingen har varit, exempelvis en främmande planet. Då kan ingen klaga på att det är fel. Men i mina bilder måste allt stämma, varje vägskylt måste se ut som på riktigt.

Hade du velat jobba med större projekt?


– Jag gillar verkligen film, så det hade varit intressant. Men man ska gärna vara på plats under hela produktionen som kan sträcka sig över fem år. Jag känner inte att jag kan ge fem år av mitt liv till något sådant, det är bisarrt! Men kanske någon gång, om det är rätt projekt. Jag fick ett erbjudande att åka till Santa Monica, men vad ska jag göra vid en strand på andra sidan jorden? Ska jag och min flickvän flytta dit? Det vore självklart väldigt roligt, om saker hade varit annorlunda. Men nu känns det verkligen som att jag har mitt liv är här i Sverige.
– Fördelarna med ett sådant projekt är ju att man får vara på plats, vilket säkert är jättehäftigt. Jag skulle kanske kunna bli mer känd och få mer uppmärksamhet, men det är också fem år då jag inte kan sitta och måla robotar på landsvägar. Då förstår ju vem som helst att man säger nej, säger Simon och skrattar.

Han berättar att målet aldrig har varit pengar och berömmelse utan att avbilda svenska landskap och att naturen alltid har varit en inspiration.
– Redan som liten intresserade jag mig för växter och djur väldigt mycket. Något som mina bilder har gemensamt är att de skildrar epoker från mitt liv. Det är mycket nostalgi.

Vad händer framöver?


– Olika frilansprojekt, en del inom film och eventuellt ett samarbete med Naturhistoriska riksmuseet. Det var jag som kontaktade dem, det hade verkligen varit ett drömprojekt.
– Jag hade också velat göra en bok, en visuell berättelse om livet på jorden, om hur allt fungerar. Jag minns när jag var liten och hittade liknande böcker. Det var det som fick mig att börja rita, det var där jag fann mycket av min inspiration. Det skulle vara ett projekt som skulle vara meningsfullt på riktigt, jag är en science–geek så jag hade velat popularisera vetenskap. Jag vill belysa den skapelseteori vi i dag har kommit fram till, för det är den första som visar sig kanske stämma. Det är den bästa skapelseberättelse vi har haft och jag vill berätta hur den går till. Det viktiga är att komma med bevis, annars blir den inte bättre än Bibeln.

Har du något du vill säga till folk som vill börja med måleri eller något annat kreativt?


– Jobba hårt, lyssna på dig själv och inte på vad andra säger att du ska göra. Det gäller att ha något att visa upp och det kommer krävas enormt mycket tid som du inte kommer få betalt för. Om du inte tycker det är kul att lägga ner all tid som krävs då ska du inte göra det, för det kommer inte bli roligare bara för att du får betalt för det, det kommer antagligen bli tvärtom.
– Internet har verkligen hjälpt mig, jag har hängt mycket på Conceptart.org där jag deltagit i tävlingar och lärt mig mycket från deras forum. Det gäller att lägga ner tid och att lära sig nya saker. En utbildning kommer inte att göra jobbet åt dig, den är mer till för att knyta kontakter. Du kan aldrig skylla på någon annan än dig själv om det inte går bra. Jag har utvecklats väldigt mycket genom att få kritik på sakerna jag gör från kompisar och annat folk. Det är svårt att komma någon vart om man inte kan ta åt sig av kritik.

Har du några konstnärer som du beundrar?


– Det skulle i så fall vara Bruno Liljefors, Lars Johnsson och en del ryska målare som jag inte kommer ihåg namnet på. Men vem gör det? Jag har lärt mig mycket av dem genom att efterlikna hur de målar olika saker i naturen.
– Det är också väldigt viktigt att läsa på. Allt handlar om din idé, du kan inte sätta dig vid ett tomt papper och tro att allt ska komma till dig. Man måste göra research för att komma igång. Själv brukar jag gå ut i naturen, läsa eller spela musik. Då brukar idéerna komma.

Solen står fortfarande högt. Tallrikarna är tomma men vi är fyllda av inspiration. Vi tackar för intervjun och tar några foton. Simon bevisar verkligen att det är hårt arbete och många timmar bakom som gäller om man vill nå långt. Nöjda lämnar vi Observatorielunden med vetskapen om att vi definitivt kommer att se mer av Simon Stålenhag i framtiden.

Detta är en för liten skärm. GEIST bör upplevas på någonting större.